Bibliotek, minne och historia

Om relevans i tider av migration

Ofta hävdas det att folkbiblioteken saknar bevarandeuppdrag. Det stämmer ofta – men kanske ändå inte alltid. Redaktionsmedlemmen Leodan Rodríguez skriver om sina erfarenheter av att leta efter femtio år gammal litteratur i biblioteketssamlingarna, och hur det hjälpt honom att bättre förstå sin familjs sydamerikanska historia.

I juni 2023 hölls invigningen av en speciell utställning på Malmö stadsarkiv, där bland annat arkivarier, forskare, tidigare stadsgerillamedlemmar och ambassadörer närvarande. Utställningen som drog till sig denna blandade skara besökare hette ”50 år och tusen minnen”; en utställning om exiluruguayaner i Malmö, utvecklad i samarbete mellan universitet, arkiv och uruguayaner själva. 

Jag hade kommit med i det arbetet året innan, då Malmö Universitet och Malmö stadsarkiv efterfrågat deltagare till projektet som själva hade bakgrund i Uruguay. Jag är inte själv född i Uruguay, men mina föräldrar är det. Jag såg i arbetet med utställningen en möjlighet att lära mig mer om min bakgrund och nationalitet, men också att själv kunna bidra till att sprida kunskap om vårt hemland, dess historia och om uruguayaners liv i Sverige. Det rör sig om ofta hisnande och dramatiska berättelser, vilka riskerar att glömmas bort om de inte berättas. Att skapa en utställning, där politiska rörelser och historiska skeden ska beskrivas, men också människors drömmar och livsöden måste beredas utrymme, är en utmaning. Det kräver tillgång till olika typer av informationskällor; från personliga berättelser och anekdoter till historisk litteratur och gamla dokument.

Som ett led i förberedelserna inför utställningen spenderade jag således mycket tid på att söka i olika arkiv och bibliotek, i Malmö, Lund och Stockholm. Jag satt långa stunder och bläddrade mikrofilm för att läsa gamla nummer av tidningar som Sydsvenskan och Liberación, och jag fick möjlighet att bläddra i gamla exemplar av Metallarbetaren, Uruguaybulletinen – och även tidskriften Bibliotek i Samhälle. På Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek fick jag den generösa möjligheten att göra efterforskningar utanför ordinarie besökstider, för att kunna ta del av gamla tidskrifter och flygblad från 1970-talets uruguayanska vänsterrörelse – skrifter som hade varit omöjliga att få tag på någon annanstans i Sverige.

Två böcker finner sin läsare

En av de saker jag letade efter, som jag såg skulle kunna ge en bättre bild av tiden för den uruguayanska stadsgerillan och den senare påföljande militärdiktaturen, var ett specifikt verk: Los Tupamaros – gerilla i storstad, skriven av journalisten Maria Esther Gilio, publicerad 1971. På vissa sätt unik, eftersom den var utgiven två år före statskuppen och den diktatur som kom att driva tusentals uruguayaner på flykt. Om någon bok kunde ge en ögonblicksbild av landet Uruguay och om motiven bakom den vänsterpolitiska stadsgerillans verksamhet, så var det denna.

När jag sökte efter boken såg jag att den fanns på ett flertal lärosätesbibliotek, däribland Lunds universitetsbibliotek, som jag ju ändå tillbringade en del tid på. Problemet var bara att boken tycktes saknas – den kunde inte lokaliseras i universitetsbibliotekets samlingar. Jag fick istället vända mig till Malmö stadsbibliotek, som verkade vara ett av få folkbibliotek som ännu hade boken, magasinerad men tillgänglig, 50 år efter att den gavs ut.

Jag kunde således på stadsbiblioteket låna och läsa både Los Tupamaros, men också Breve historia del Uruguay independiente av Benjamin Nahum, en lärobok om uruguayansk historia fram till tiden för militärdiktaturen, utgiven 1999. Jag, som inte har fått någon formell utbildning i uruguayansk historia, hade stor nytta och glädje av Nahums bok. Den hjälpte mig att pussla ihop tidslinjen och rätta till saker som jag hade missuppfattat eller helt enkelt aldrig lärt mig.

Båda böckerna var mycket användbara och bidrog med kunskap som kunde belysa delar av min egen familjs historia på ett nytt sätt. Arbetet med utställningen, och de personliga sidospår som detta drivit in mig på, gjorde mig ödmjuk inför historien och dess svallvågor. Det aktualiserade 50 år gamla frågor som var både personliga och politiska; frågor om politisk kamp, om rätt och fel, om möjligheten att lära sig av det förflutna, att staka ut en bättre väg framåt. Gilios bok representerade för mig något nytt, som en tidig svensk-uruguayansk länk i historien, och en möjlighet att läsa denna historia utanför min egen familj och vårt sammanhang, såsom jag alltid har varit van att göra. Jag kände tacksamhet gentemot Malmö stadsbibliotek för att de hade sparat det där exemplaret av Los Tupamaros under alla dessa år, så att jag och andra intresserade kan ta del av det.

Varför exemplaret under så lång tid aldrig gallrats kan man fråga sig. Kanske har det något att göra med att Malmö är en stad med förhållandevis många uruguayanskättade invånare. Kanske har den bedömts ha ett unikt värde just för detta bibliotek. Kanske har den helt enkelt varit efterfrågad. För mig innebar det hur som helst en möjlighet att få ta del av min familjs politiska historia på ett annars inte helt självklart sätt. Jag kunde inte låta bli att tänka: jag hoppas att fler också i framtiden ska få möjligheten att upptäcka samma saker som jag.

Minne och bevarande

När bibliotek, bevarande och gallring kommer på tal framhålls ofta det faktum att ”folkbiblioteken inte har något bevarandeuppdrag.” Och det stämmer ju, i allmänhet. Folkbibliotekens lokalsamlingar bryter dock mot denna föreställning genom att samla och tillgängliggöra litteratur om bygden och dess historia. Det är en funktion som är viktig och som ger biblioteken en särskild legitimitet. För nej, de är inte arkiv, men de fungerar ändå som bygdens aktiva minne.

När Malmö stadsarkiv, tillsammans med Malmö universitet och oss andra, satte upp utställningen gjordes det i en lokalhistorisk kontext. Uruguayaners historier och liv i Malmö har en betydelse för Malmö som stad, även om en del av den historien utspelar sig på en annan kontinent. Detta är ett perspektiv som biblioteken med fördel kan ta intryck av.

Liksom jag själv utforskade min familjs historia kommer också andra människor framöver att göra samma sak. I många generationer framåt kommer det finnas medborgare i det här landet vars bakgrunder i andra delar av världen kommer ge dem anledning att ställa frågor om det förflutna. De kommer undra över saker som inbördeskriget i Somalia, de kommer vilja veta mer om peshmerga i Irak och Iran, de kommer vilja efterforska afghanska mujaheddin eller bättre förstå Indiska halvön Det är kommande generationer som föds idag och som kommer drömma om berg och floder och landskap som de själva aldrig sett med egna ögon. Deras frågor förtjänar att få svar, även fem, sex eller sju decennier framåt i tiden.

När diskussioner om bibliotekens bevarandeuppdrag kommer på tal är det dessa generationer av människor jag tänker på. Det handlar om invånare i Sverige vilka med all rätt kommer ställa sig frågor som leder till avlägsna platser och epoker, för att kunna hitta sin egen plats i vårt samhälle och bättre förstå varför de själva är svenskar. 

Kanske skulle vi med detta i åtanke behöva bredda synen på vad folkbibliotekens egentliga bevarandeuppdrag bör vara? Kanske kan det ur ett lokalt perspektiv vara lika relevant att spara böcker om det eritreanska självständighetskriget, som lokalhistorisk litteratur utgiven av hembygdsföreningen? Arkiv och principer om bevarande är bra. Att svenska arkiv har enorma mängder material sparat från såväl redaktioner, föreningar som föreningar och offentlig verksamhet är en stor tillgång för alla, vare sig vi är forskare eller vanliga, nyfikna medborgare. Men biblioteken har något som arkiven av naturliga skäl saknar: tillgänglighet. Det är helt enkelt inte lika enkelt att traska in på ett arkiv och läsa ett gammalt dokument, som att registrera ett lån och ta hem en bok från biblioteket.

Glöm inte våra kommande generationer av svenskar när det talas om bibliotekens relevans idag och i framtiden. Att kunna besvara dessa invånares nyfikna frågor borde vara ett lika viktigt kriterium för relevans som att tillgängliggöra den senaste Babel-snackisen eller de mest populära deckarserierna.